Assos...

Vi gick från Fiskardo vid 9 och då cirklade redan båtar i hamnen som ville in. Vår premiumplats blev upptagen så snart vårt ankare var ur vattnet kan man ana. Och samma visa idag. Folk skriker på varandra och alla skall in till varje pris. Nej, Fiskardo går bort då det är lite för mycket. Av allt…..

Planen var att gå till Assos. En liten by med en välbesökt, fin strand som Annette läst om. Visst var den fin men fullknökad av busslaster med folk och boende i byn. När vi anlände kom även badbåt och la till och 100 nya personer fyllde på stranden.
Nej, vi ville inte ligga här så vi gick ur viken igen och hittade istället en helt egen strand. Insprängd i berget så ända sättet att komma dit var med båt om man nu inte valde att klättra ner från dom stupande bergsväggarna som säkert var minst 50 meter höga. Vilken känsla att ligga helt själv för ankare och men kunde se botten på 10 meters djup i kristallklart vatten. Tanken var nu att gå längs Kefalonias västkust och sen hitta lämplig hamn framåt kvällen. Lite planering trots allt då tjejerna skall ta båten från Kefalonia på torsdag morgon till Zakynthos. Men, det hade börjat blåsa upp och vi hade vind och stora vågor rakt i nosen. Nya beslut och vi vände istället helt om och fortsatte norrut. Valet stod mellan Eufemia på Kefalonia, där vi varit i förrgår eller gå till Frikes på Itaka.
Tjejerna ville att vi gick till Eufemia och så fick det bli.
Skön segling tyckte skepparen men alla höll inte riktigt med. Lite bad- och lunch stopp på vägen och vi hade en skön dag.
Framme i hamnen gjorde vi som vi gjort dom gånger vi varit där. Kört in, hittat en plats, droppat ankaret och backat till. Eller rättare sagt. Vi blev stoppade av en galen hamnkapten som undrade vad vi höll på med. Man skulle anropa kanal 74 på whf och därefter få instruktioner. Ovanligt att han var så aggressiv då vi alltid blivit väl mottagna här. Efter lite ordväxling gjordes dealen att om han pratade artigt med oss så skulle vi vara artiga mot honom. Han lugnade sig något och for iväg i sin dinge. Elin fick passa whf och vi cirklade runt och väntade på instruktioner. En stor eskader var i hamnen så det var inte konstigt att hamnkaptenen var uppkörd. Han var nog inte van att stressa upp sig. Plötsligt meddelar Elin från radionhytten att vi var välkomna in vid den yttre piren. Först i mottagningskommittén står vår käre hamnkapten och ler sitt allra vänligaste leende. Tydligt ångestfylld för hans utbrott. Han tyckte att allt vi gjorde var toppen när vi la till och han bad om ursäkt för sitt sätt innan. Lite ovanligt men kul. Vi fick till och med hjälp att koppla elen. Och faktiskt fixade han även vår elkabel som varje dag trasslar ihop sig själv i stuvfacket. Mycket märkligt att man kan vara hur noga som helst när man rullar ihop den men när man tar upp den är den full av knutor och trassel. 

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-