Ist...

Nu fick vi verkligen nypa varandra i armen. Vackert väder igen. Lite soldis men varmt och skönt. Är det något jag vet så är det att solen sakta men säkert bränner bort morgondimman. Så efter sedvanlig runda kastade vi åter loss. Veli Rat var målet för dagen. Vi drog ut Code-0 och loggade våra modiga 1,5 knop i knappt 1 sekundmeters vind. Vi skulle inte så långt så det fick duga ett tag. Vi skulle ju bara 5 NM idag. Väl i viken vid den berömda fyren som är närmaste punkten mot Italien, kanske. I marinan var det många båtar men det visade sig att vara vinterliggare så hamnen och byn kändes helt övergiven. Inga restauranger var heller öppna så den planerade turen till fyren nästa dag får vi planera på framtiden. Vi drog. Nu mot ön Ist. Vi tuffade gärna 10 NM för att få lite lagad mat och lite folk omkring oss. Väl framme blev vi glada för det låg en motorbåt och en tysk seglare i hamnen. Det var en 54 fots Sun Odyssey som vi kände igen. Besättningen på två man utmärkte sig kvällen innan i Molat. Bra fulla på krogen där vi och Itzak med kompisar åt.
Hur som helst hade tyskarna nyktrat till men satsat på ny fylla. Dom hjälpte oss med förtöjningarna och på något skumt sätt kände dom även igen oss. Vi hade nu samma plan att hitta en krog. Problemet var att allt även här var stängt. Dock löste vi det med ostar, vin och pršut (eller var det kanske Annette som löste det). Även Zlatan kom på besök...